Detta är en redogörelse av SFHL:s före detta styrelseledamot Erik Roos.  Erik avled när han tillsammans med Rikard Lilljeqvist var på väg till Mbeya för att arbeta med projektet som han varit så engagerad i.

Ett projekts förhistoria

Det är lite stökigt.  Jag och Rolf Paulson har anlänt till Södra Vätterbygdens folkhögskola för att vara med på SFHL:s ombudsmöte försommaren 2004.  Vi har sex tanzanska gäster med oss – lärare och funktionärer inom Tanzanska lärarförbundets (Tanzanian Teachers Union, TTU) lokalavdelningar i Mbeya.

Var skall våra gäster bo, var skall vi bo?  Känner de sig välkomna eller åsidoskuffade?  De hamnar längst bort i en nedförsbacke.  Nåväl, vi får väl lyfta fram dem när det är dags för öppning av mötet.  Vi är flera ”värdar” som springer upp och ner för att de skall känna sig omhändertagna.  Det brister lite och redan första kvällen ber de att få tala med mig. 

Gruppen har gjort en skiss på ett kartongblad över en modell för att motarbeta HIV/Aids spridning bland lärarna i Mbeya.  Vad man vill är att få stöd till kurser som skall ge kunskap om sjukdomen, hur den sprids och hur man skyddar sig.  Man vill arbeta med workshops, dramatiseringar, rollspel, studiecirklar och föreläsningar.  Kan SFHL stödja något sånt?  Vi blir lite tagna både för att vi gått ner för backen och trott att vi skulle få klagomål, och för att modellskissen på en kartongbit trots allt är gripande.  Samtidigt blir jag själv väldigt glad därför att jag var rädd för att utvecklingen av vårt spirande samarbete skulle bli en svenskhistoria där vi från Sverige skulle föreslå olika projekt och där våra tanzanska vänner skulle vara med på våra idéer.

Nu blir det tvärtom, kan vi vara med på deras?

SFHL:s distrikt 2 skall göra ett återbesök i Tanzania månaden därpå.  Vi beslutar att vi skall försöka formulera en projektansökan under den resan för att sedan vända oss till LO/TCO:s Biståndsnämnd för stöd.  Så blir det också.  Alla tolv deltagarna i utbytet i Tanzania, både vi svenska gäster och de tanzanska värdarna, får finna sig i att jag ideligen tjatar om att vi inte har tid med alla sociala aktiviteter och studiebesök, vi måste skriva på ansökan! 

Varefter sidorna växer i antal börjar verkligheten gå upp mer och mer för våra samarbetspartners i Mbeya; det är inte enkelt att söka biståndsmedel i Sverige!  Slutligen, innan vi skiljs i

Dar es Salaam, är det så gott som klart, utom förstås alla ändringar, innan vi får in ansökan sista dagen innan det är för sent – 1 augusti 2004.  Så börjar våra långa gemensamma resa.

Mbeya

Mbeya är en stad i sydvästra Tanzania just där de stora vägarna från Malawi och Zambia möts.  Detta anses vara grunden för att Mbeya är ett av de värst HIV/Aids-drabbade områdena i Tanzania.  Beroende på statistiska svårigheter, områdesavgränsning och befolkningsindelning kan siffrorna variera men det brukar hamna någonstans kring 18 % med HIV-infektion.  Små kontroller har gjorts i några av våra utbildningsgrupper och vi har då fått fram ca 11-12 % HIV-infekterade bland lärarna.

Lärarnas roll

Lärare räknas tyvärr till de grupper som både drabbas och drabbar mest.  Eftersom vi själva också är fackligt aktiva lärare är det självklart för oss att stödja de lärare som vill arbeta för att förändra lärarnas negativa betydelse för HIV/Aids.  Vi tror också att lärare är betydelsefulla och att vi där som här vill arbeta för en förbättrad status för lärare.  Det handlar i mycket hög utsträckning om att bearbeta traditioner och traditionella sociala mönster utan att för den skull kasta ut barnet med badvattnet eller sätta oss på några höga hästar och se ner på Östafrika.

Projektets start

Vi bestämmer oss trots det för att starta i Sverige – för att förhoppningsvis kunna föregå lite som bra föredöme när det gäller könsroller och social jämlikhet.  Vi engagerar en av RFSU:s internationella utbildare, Janne Nordstedt, till en startkurs på Åsa folkhögskola i juni 2005.  Dit kommer jag och Rikard Lilljeqvist från Sverige och SFHL, och fem kvinnor och fem män från TTU i Mbeya. 

Det blir häftiga 17 dagar för mig som lever där och är med dygnet runt.  När jag har lagt mig på kvällen fortsätter den interna diskussionen bland våra tanzanska kollegor långt frampå natten.  De ljusa sommarnätterna i Sverige gör det för övrigt svårt för våra gäster att veta vad som är natt och vad som är dag.  När vi skiljs efter knappa tre veckor har vi gått kurs och dessutom har våra tanzanska kollegor själva diskuterat sig fram till det framtida kursupplägg, som man i stort sett fortfarande arbetar efter när man nu genomfört utbildningen i tre år.  Vi vet inte riktigt vilket ord man skall använda när våra kurser är en blandning av förläsningar, gruppdiskussioner, studiecirklar – vi fastnar för utbildning –

men det kan vara svårt att tillämpa konsekvent.

Erik Roos

Mål på olika nivåer

I en sådan här utbildning är det så många mål så att det kan vara svårt att vara entydig.  Slutmålet är förstås att stärka lärarnas ställning och att minska spridningen av HIV, men vägen dit är att lärarna förstår sin roll och sitt ansvar som lärare och detsamma förstås som medborgare och människor.

Ser man det mer konkret så har vi haft som utgångspunkt att sträva efter att göra männen mindre prestigestyrda och att stärka kvinnorna i deras strävan efter större självständighet och makt över sina egna liv.  Många inslag är också rent praktiska för att få upp ögonen på både män och kvinnor för hur olika deras vardag ser ut.  Jämställdhet är ett fenomen på många olika nivåer och man får börja med de mest iakttagbara skillnaderna mellan kvinnor och män.  

För att kunna spegla sig själv behövs mycket diskussion som leder till självreflexion, därför är våra kurser upplagda som en blandning av seminarier och diskussioner/studiecirklar.  Där studiecirkelformen med handledare ersätter det som här hemma kallas grupparbete.  Redan det att vi inbjuder till (och även kräver) diskussion på tidigare tabubelagda eller åtminstone väldigt sällan berörda ämnen, gör våra kurser unika i området och de har blivit mycket populära.  Hittills har lärare stått i kö för att få vara med, och många frågar otåligt: ”när är det vår tur?”, trots att vi inte har kunnat erbjuda stora traktamenten eller andra förmåner som kan knytas till kurserna.

Nu efter några år har vi snart hunnit halvvägs, mer än 900 lärare har genomgått utbildningen.  Många kvinnor i Tanzania har skinn på näsan och är stolta över sin roll som kvinna, därför måste kvinnorna själva ändra sin bild av sig själv och kvinnans roll.  Vi tycker det är mycket viktigt att vi stöder en självständighetsutveckling hos kvinnorna utan att för den skull mena att vi vet exakt hur det skall se ut.  Med det menar vi också att det är klassiska folkbildningsideal som vi arbetar efter då det är en bildningsform som i sig står för att den skall:

• vara tillgänglig för alla

• bidra till den personliga utvecklingen

• bidra till att man ser och förstår sin egen roll, både för sig själv och omgivningen - -

• bidra till att förverkliga deltagarnas drömmar

• bygga på deltagarnas erfarenheter och kunskap

• leda till att förändring sker genom diskussion och övertygelse – inte genom påbud

• vara samhällsutvecklande i demokratisk riktning

En utveckling vi delvis kunnat göra är att även ta med lärarnas partners, eftersom det kan vara svårt både för en man och en kvinna och komma hem och ha lärt sig saker som den andre inte känner till och är fortsatt skeptisk mot.  Det är inte så lätt för en kvinna att övertyga en man om fördelarna med kondom och/eller hur man använder den.  När både man och kvinna är deltagare går det ju bättre, så vi har erfarenhet av att när bägge går samma utbildning får det en mycket större effekt.

Av praktiska och ekonomiska skäl har denna modell inte kunnat förverkligas mer än i begränsad omfattning. 

Kvinnliga kursdeltagare

Gräsrotsideal

Att vi valt att utbilda alla lärare i stället för att bara utbilda några eller trycka upp informationsbroschyrer beror förstås på att vi tror på vår egen verksamhet - att i direkt möte med människor kunna påverka och förändra, i sann folkbild-ningstradition!

Dialogen/samtalet är också grundformen för utbildningen.

Att utifrån egna förutsättningar och erfarenheter få ställa frågor och komma med synpunkter är inte helt enkelt i Sverige heller men har varit mycket ovanligt i Tanzania.  Det som början sågs med viss skepticism - nämligen att det var kollegor och inte experter som ledde utbildningen – blev till slut en fördel genom att det är lättare att föra en dialog med, och kanske ifrågasätta, en kollega än en utsänd expert.  Eftersom vi också har som mål att varje deltagare skall förstå sin egen roll och sitt ansvar för sig själv och andra är det också betydelsefullt att det finns kollegor som förebilder.

Vårt projekt ingår nu också i den nationella satsningen från TTU, vilket är ett stort erkännande.  Ännu några utbildningsområden står på programmet för våra spetslärare och det är dels att man behöver träning i att möta kollegor med HIV, dels att man känner att man vill kunna svara på mer medicinska och socialmedicinska frågor än man kan idag.  Vi arbetar på att försöka finna vidareutbildningar inom dessa områden.

Ekonomiskt stöttas projektet av LO-TCO:s biståndsnämnd, men även vår egen solidaritetsfond har bidragit med en del kostnader bland annat för resor till Tanzania.

Lärarna viktiga

Vi tror att det är viktigt för hela samhället att avdramatisera HIV och att lärarna är en mycket viktig grupp när det gäller påverkan och informationsspridning.  Därför är vi tacksamma för all hjälp och uppmärksamhet vi kan få för detta.  Det är också ett sätt att visa sin solidaritet med lärarkollegor i ett annat land.

Avslutningsvis vill jag därför citera våra afrikanska kollegors sammanfattning av våra utgångspunkter i Teachers Together Shaping the Future.  Together we believe that:

- We have the power to change the society through our teaching both outside and inside classrooms

- We can change our attitudes and behaviour so as to promote ethics of our society as a whole

- We can be safe from HIV/Aids if we are aware of some traditions which help the spread of HIV/Aids

Erik Roos