Karaktäriserande för folkbildningen är dess fria ställning i förhållande till stat och institutioner samt att deltagandet sker på frivillig grund. Folkbildningens människosyn innebär att se hela människan och hennes inneboende förmåga och lust att lära och utvecklas. Självbildningen är en central tanke. I folkbildningens kunskapssyn förenas teori och praktik, hjärna och hand. Detta skapar förutsättningar för ställningstagande och handling.

Folkbildningen har alltid tagit aktiv del i samhällsutvecklingen på olika sätt: genom folkrörelser och andra demokratiska plattformar samt som del av utbildningsväsendet.

Vår tid kännetecknas av en globalisering, där allt fler människor påverkas av globala skeenden och därför behöver mer kunskap om omvärlden. Idag ser man sambandet mellan miljöfrågor och fattigdomsbekämpning, fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Det handlar om att fördela jordens resurser mer rättvist och att göra insatser för hälsa och utbildning för att på så vis få till stånd en hållbar utveckling.

Nya kommunikationsmöjligheter bidrar till nya organisationsformer och skapande av nya nätverk, vilka leder till aktiviteter där det lokala och globala blir glokalt. Vi går mot en global och gemensam kultur, där det skapas möten och förutsättningar för att överbrygga mellanmänskliga skillnader på det globala torget där medvetenheten om världens tillstånd och möjligheter växer.

Men det innebär också längre avstånd till maktens boningar, och utsatthet inför globala ekonomiska och politiska åtgärder - framför allt för människor i den fattiga delen av världen. Stora problem som den orättvisa världsordningen och miljöns sårbarhet finns visserligen på agendan men får ändå inte de resurser som krävs. Den tekniska utvecklingen accelererar medan grundläggande behov inte tillgodoses i samma takt. I detta ser folkbildningen stora utmaningar och möjligheter att aktivt medverka för att minska klyftorna mellan folket och maktutövandet på alla nivåer.

Folkbildningen är en kraft som skall se både till folkflertalets och speciellt utsatta gruppers behov samt göra en djupare analys av vad samhällsutvecklingen syftar till och är på väg mot. Det kan ske genom utbildning och opinionsbildning, med stöd till traditionella demokratiska institutioner och nya demokratiska rörelser på det lokala, nationella och globala planet. Inte minst när det gäller nya strömningar i tiden är folkbildningen väl lämpad att med lyhördhet och flexibilitet vara forum för utvecklandet av nya folkliga rörelser. Grundläggande är också att finna former för att engagera människor i demokratiarbete, framför allt att stimulera till ett aktivt deltagande i samhällslivet.

Folkhögskolans frihet ger utmärkta möjligheter att föra ideologiska samtal och att konkretisera engagemang i handling både inom och utanför folkhögskolan. Engagemanget leder också till skapandet av nya kurser som blir ett led i arbetet att förändra och förbättra vår värld och enskilda människors vardag.

En självklar uppgift för folkhögskolan i demokratiuppdraget är att som aktör inom vuxenutbildningen särskilt arbeta för att motverka segregation genom att utjämna utbildningsklyftor ekonomiskt, socialt, geografiskt och kulturellt.

Folkbildningen har en viktig uppgift som icke-kommersiell kraft i ett samhälle med ett mycket snabbt ökande informationsflöde. I folkhögskolans arbetssätt finns stora möjligheter att genom gemensam reflektion utveckla kritiskt tänkande, analys och debatt. I folkbildningens uppdrag ingår både att försvara kulturarvet och att stödja och uppmuntra nya kulturella rörelser och uttrycksformer.

Många folkhögskolor utgör med sina estetiska verksamheter en god bas för eget skapande och för att pröva nya sätt att lära och uttrycka sig. Andra folkhögskolor spelar en aktiv roll i det lokala kulturlivet, såväl i glesbygder som i förorter och stadsdelar. Musik och konstkurser och liknande verksamhet på folkhögskola utgör ofta också ett nödvändigt led för människor som siktar på utbildning och yrkesliv inom dessa områden, och förstärker, breddar och fördjupar därmed den kulturella utvecklingen.

Samhällsutvecklingen kräver ett livslångt lärande för att kunna förverkliga ett gott liv för alla. Som en följd av detta växer utbudet för utbildning av vuxna. I den utvecklingen har och kommer folkhögskolan att ha en viktig roll. Mot denna bakgrund är det viktigare än någonsin att folkhögskolan lyfter fram och värnar sin roll som folkbildare.

Folkhögskolan behöver tydliggöra sitt uppdrag mer än tidigare, så att bildningsidealen, kunskapssynen och demokratiidealen blir synliga inom det livslånga lärandet. Det kräver att huvudmännen och de som arbetar på folkhögskolan är medvetna om att folkhögskolans speciella position ger möjligheter i vuxnas lärande.

Folkhögskolans långa erfarenhet av bredd, djup och egna lösningar inom vuxenutbildningen är unik, liksom dess frihet att forma verksamheten utfrån rörelseideal och deltagarbehov.

Under mångårig erfarenhet av livslångt lärande har folkhögskolan utvecklat en egen kombination av utbildning och bildning, där kompetensgivning förenas med folkhögskolans fria folkbildning. En stor del av folkhögskolans verksamhet utgörs av kurser som ofta bara finns på folkhögskola: fritidsledarutbildning, u-landslinjer, estetiska linjer, kvinnokurser och många andra utbildningar, där folkbildningen kan finna sina egna former.

En stor och viktig del är allmän kurs, som kan leda till formell behörighet motsvarande grundskola och gymnasium, där folkhögskolan också givits vida ramar att utforma sin egen undervisning.

Som utbildare för vuxna kan folkhögskolan således ge kunskaper och färdigheter som ger kompetens och behörighet för vidare studier eller yrkesverksamhet. Detta är en uppgift som de svenska folkhögskolorna redan från början betraktat som en grundläggande demokratisk rättighet och tillgodosett på olika sätt under olika tider. På det området har folkhögskolan sedan 1950-talet ett eget instrument för kunskapsbedömning i vid mening: studieomdömet. Med detta gör skolorna en helhetsbedömning av kursdeltagarnas studieförmåga.

Folkhögskolan sätter folkbildningen i fokus. Grundläggande är att utgå från deltagarnas behov och göra deras erfarenheter till en resurs i lärandet. Arbetsformerna blir till följd av detta inriktade på ett självständigt och sökande förhållningssätt, där analys och diskussion prioriteras. Betyg, tester och prov blir av underordnad betydelse. Det handlar om att lära för livet, inte för provet. En sådan kunskapssyn innebär också en strävan bort från fragmentarisering av studierna till ett helhetsperspektiv.

Det sociala sammanhang som folkhögskolan utgör främjar gemensamt arbete och dialog mellan människor med vitt skilda bakgrunder.

Den sociala kompetensen utvecklas och ger ytterligare redskap för ett aktivt samhälls- och yrkesliv. Samtidigt är varje individs personliga växande ett viktigt mål. Internatet är en ovärderlig tillgång, men även externatskolor skapar en miljö för berikande utbyte.

Folkbildningens frihet präglar också folkhögskolan som utbildningsinstitution.  Det innebär frihet att anta deltagare, forma kurser, välja kurslitteratur och arbetsformer. Möjligheten att driva en idéburen verksamhet med egen profil, ofta i anslutning till en folkrörelse, har också gjort många folkhögskolor till tankesmedjor som är pådrivande i samhällsutvecklingen.

Som mänsklig och kulturell mötesplats är folkhögskolan på många sätt unik.  Där möts människor i skilda åldrar, med olika etnisk tillhörighet, utbildningsbakgrund och erfarenhet.  Då skapas goda förutsättningar för att utveckla respekt och tolerans för varandras olikheter, samtidigt som också likheterna som människor i en mångfacetterad värld blir tydliga.